Nu kan Andreas själv skriva på bloggen och hålla kontakt via sin telefon. Det innebär att ansvaret för att hålla nära och kära inte är så stort för mig. Jag har hittills inte velat/kunnat ha så mycket kontakt via telefonen men läget är annorlunda nu. Många av er tror säkert att jag har fullt upp och vågar inte störa vilket gör att det ekar tomt i telefonen. Väldigt tomt. Vad jag vill ha sagt är att det är fritt fram att höra av sig. Barnen och jag behöver lika mycket stimulans som innan operationen. Jag känner nästan att det är lättare när det kommer ett initiativ utifrån än att behöva ta tag i det själv. 

Så: var inte rädda för att störa längre, det kan fortfarande dröja med svar. Passar det inte att prata så ringer jag upp. Vill jag inte prata sjukdom för tillfället, säger jag det. Var inge rädda för att fråga! Behöver jag kräka av mig gör jag gärna det. Ni vet ju att jag har känslor som svänger och behovet är olika dag för dag, timme för timme.

Vi hörs! 

Sofie