Nu intar jag, Sofie, bloggen för att skriva ner diverse funderingar inför operationen och all eftervård, sjukhusbesök och hemkomst. även om vi inte talar om den varken med varandra eller andra så lever vi dagligen med våra funderingar och jobbar på att förhålla oss till cancern. 

 

Denna gången är det ju så att vi har ett facit på hur jävla illa det kommer att mås efter operationen. Andreas kommer antagligen må jävligare och ha längre väg tillbaka eftersom hans form och kondis inte är hälften av vad varierar förra gången. om de nu sköljer med cellgift dvs. Det Ian verka märkligt men vi hoppas att de misstänker att cancern är kvar så att de gör ennsköljning. På så vis vet vi att allt är gjort för att det verkligen inte ska komma tillbaka. Givetvis vill de inte utsätta kroppen för den enorma påfrestning som behandlingen innebär i onödan. Men jag och Andreas är ändå Överens om att det hade varit skönt om de gjorde det. Om de inte sköljer med det upphettade cellgiftet så står enbart nedläggning av stomin samt utplockning av tarmar och diverse organ för kontroll av dessa. Jag önskar så att någo kunde berätta för mig hur lång tid han kommer vara inlagd. När tarmarna kommer fungera och när han börjar gå upp igen. Jag vill veta när sjuklukten försvinner och när orken kommer tillbaka. När kommer Andreas kunna börja jobba? Vilka är rimligt att ställa för krav på vården? kan jag få en garanti på att operationen går bra Och att han vaknar?  hur mycket pallar ett psyke? Varför vi? Hur är det vettigt att prioritera i kaoset? Och det här med självbild hur blir den när man inte längre är vad man varit? Tänk om någon kunde berätta att om X år så är Andreas friskförklarad. 

 

Så är det det här med barnen. Hur mycket påverkar allt detta dem? Det känns tuffare med klara detta året eftersom hon givetvis är klokare och mer medveten.

 

För egen del är jag rätt slut nu. jag stormtrivs på jobbet men kämpar med medicinbyte och diverse biverkningar. Trötthet, irritation, dalande självförtroende, och gråtmildhet resulterar i ett mindre kaos och lite kollitioner oss familjemedlemmar emellan. Jag beräknar dock va på banan igen om nån vecka eller två.

 

Possitivt är i alla fall att vi, efter förra årets erfarenheter, båda vet att vi är långt starkare än vad vi tror och att hur märklig och jobbig tillvaron ter sig så blir det tillslut ett normalläge och ljusare med tiden. Det är fint att vi har varandra och att vi växt och fortsätter växa ihop trots alla påfrestningar!